En nation som vägrar dö – revolutionen, massakern och sanningen (Del 1)

Det var inte inflationen som tände elden.

Det var inte heller ännu en “proteströrelse” som världen kan följa på avstånd, med samma trygga ord i svensk tv: oro, sammanstötningar, missnöje.

Gnistan som slog ned i Iran kom ur något djupare. Något som bara ett folk som levt i 47 år under förnedring, våld och ockupation kan känna igen direkt.

När människorättsadvokaten Khosrow Alikordi hittades död under misstänkta omständigheter på sitt kontor i Mashhad i december 2025, förstod många iranier att ännu en gräns hade passerats. Han var inte en gammal man som “somnade in”. Han var relativt ung. Han hade inga kända sjukdomar som förklarade en plötslig död. Och han var inte vem som helst.

Alikordi var advokat åt den politiska fången Fatemeh Sepehri, en folkkär och respekterad kvinna som nämns med en ton av värme och vördnad bland iranier – men som omvärlden håller märkligt tyst om. Kanske för att hon säger sådant som västerländska redaktioner helst inte vill ta i: hon står öppet för återkomsten av Pahlavi och en konstitutionell monarki.

Men Sepehri – och många andra som stödjer Reza Pahlavi – gör det inte “för hans skull”. De gör det för Irans skull.

Förtroendet för honom har inte vuxit ur blind lojalitet, utan i symbios med något iranier haft ont om i decennier men aldrig förlorat: sunt förnuft. Människor har iakttagit, lyssnat och jämfört. Varenda intervju, varenda text, på persiska, engelska, franska. Och de ser skillnaden mellan en person som bara vill synas – och en person som faktiskt presenterar idéer, struktur och en plan som inte är ihopskruvad i ett rum av ego, utan formad under åratal i samarbete med experter inom allt från miljö och utbildning till ekonomi och medicin.

Det är därför de som ropar Pahlavi inte vill ha Iran för honom – de vill ha honom för Iran.

Och det är också därför Khosrow Alikordi inte “fick finnas kvar”.

Islamiska republiken har i decennier visat ett tydligt mönster: den slår inte bara mot demonstranter. Den slår mot potential. Den tar bort människor med karisma, kunskap och patriotism. Människor som kan bygga något. Människor som spelar roll för framtiden. Udden av svärdet riktas alltid mot dem som kan ge folket något mer än vrede – en riktning.

Khosrow var en sådan person. Han hade talets gåva och ett lugn som gjorde att man lyssnade. Den där sällsynta förmågan att vara tydlig utan att bli hysterisk. Han var inte bara en advokat på papperet – han stod för något i handling. Och han var en av dem som inifrån kunde ha gjort verklig skillnad när Iran närmade sig en revolutionär brytpunkt.

När han begravdes hände något som jag inte sett på nästan ett halvt sekel. Folkmassan skanderade inte längre bara mot diktatorn. De skanderade för något. För någon. För en riktning.

“Javid Shah.”

Och när människor försökte tala med de vanliga mallarna – de där ansiktena som alltid plockas fram av väst för att representera “motståndet” – blev svaret brutalt tydligt: folket var inte där för att be om tillstånd, eller lyssna på ännu en berättelse som ska passa någon annans agenda. När Narges Mohammadi försökte hålla tal var folkmassan inte intresserad. Inte nödvändigtvis av hat mot henne som person, utan för att hon i deras ögon blivit en symbol för något de inte längre vill tillbaka till: revolutionens gamla språk, de gamla nätverken, de gamla kompromisserna – och en opposition som är “godkänd” i väst men som saknar folkets förtroende på gatan.

I massan hördes också ett annat slagord, lika brutalt som det är avslöjande:

“Död åt mulla, vänster, mojahed.”

Det här är inget uttryck för “hat mot politik”. Det är ett historiskt trauma komprimerat till några ord. För de här tre falangerna – mullorna, den revolutionära vänstern och Mojahedin – är för många iranier en smärtsam påminnelse om hur monarkin störtades och hur landet därefter lämnades i händerna på Khomeini.

Det är en nation som säger: Vi tänker inte låta vår framtid kapas igen.

För en svensk läsare kan sådana slagord låta brutala. Och det är de. Men de betyder inte alltid det vi tror på svenska. “Död åt” är ofta samma sak som “bort med”, “ned med”, “slut med”. Ett uttryck för att man vill göra sig fri från en ordning som krossat allt. Men när det gäller vissa namn, som Ali Khamenei, finns också en rå och mänsklig önskan: att terrorn ska upphöra. Att mannen som hållit ett helt folk i strypgrepp ska försvinna ur historien.

Och det var som om Khosrow Alikordi, i sin död, tog med sig mer än sin egen kropp till graven.

Inte bara nationens rädsla – utan den där glasväggen som folk i 47 år lärt sig att inte slå igenom. Den gick inte längre att hitta. Den gick inte längre att krossa. För den var redan borta.

Det som nu står kvar är ett system i förfall. En regim som massakrerar sitt eget folk för att den känner att dagarna är räknade.

Det som nu sker i Iran handlar inte om “reform”. Inte ens om “förhandling”. Och definitivt inte om den sminkade berättelsen som röd-svarta allianser – i nära samspel med regimens tankesmedjor och deras sympatisörer – i årtionden försökt sälja in varje folklig resning som: lite missnöje, lite justeringar, lite dialog.

Nej.

Det här är revolution, och iranierna vet det.

De vet att de lever i ett land med enorm potential. De vet vilka de hade kunnat vara. De vet vad Iran kan bli när det inte längre styrs som en fängelsekoloni med olja.

Och därför går människor ut, trots att de vet vad som väntar dem. De vet att de kan bli blinda, fängslade eller dödade. Ändå går de ut. För de har bestämt sig för att ta tillbaka sitt land.

Och de lever bokstavligen upp till sina egna ord: “Janam fadaye Iran” – jag ger mitt liv för Iran.

→ Läs nästa del: Del 2 – Ekonomin som väst vill låsa oss vid